Kärt återseende!?

Ska nämligen träffa en "gammal" barndomskompis som jag inte har träffat på år! Från att vara med varann varje dag sen vi var bebisar till vi gick i nian till att inte träffas alls.. Hmmm.. Men nu så blir det skärpning på detta!!

Blir antingen torsdag, fredag, lördag eller söndag vi ska spendera tiden med varandra och prata ikapp dessa år som vi har missat, passa på att hjälpa henne med matte B och så en och annan kopp kaffe! Ska bli riktigt roligt och jag längtar!! :)

Nu åter till matlagningen! Suck...

Sjuk!

Blir dåligt med uppdatering nu..
Har legat med feber och hosta med helst helgen och pga astman så blev jag illa tvungen att hämta ut bricanylen i förrgår så det skulle bli till det lättare att sova. Blir så mycket svårare att andas vid förskylning, så att få ta en och annan puff så känns det som att man har hamnat i himmelriket. Allt blir till det bättre! :)

Men, börjar bli bättre och är väldigt glad att det bröt ut nu så jag inte behövde vara hemma från jobbet när jag väl börjar! Skönt!

Nu middag!

De ofrivilligt barnlösas dag!! Våran historia!

Våran historia, vår resa!!


Började som dom alla andra, slutade med p-piller (augusti 2007) och tänker att detta är ingen match, det här kommer att gå fort, det är ju inte ett minsta dugg svårt att skaffa barn! Det här klarar vi av!
Men riktigt så blev det inte för våran del..
Frågan "När ska ni få barn?" blev till en fråga som man till slut inte svarade på, "det blir när det blir", var det enda vi kunde svara, den blev till en vardag när man träffade folk som man inte träffat på länge eller kände...

Så såg våra tankar i alla fall ut de första månaderna utav försök, men månad efter månad gick och mensen dök upp precis som den skulle varje månad..
Rädslan och förtvivlan började sakta dyka upp. Varför går det inte?! Vad gör vi för fel?! Vad är det som är fel på oss?! Är vi sterila?! Kommer vi aldrig att kunna få barn, få vara gravid, få vara med om första sparkarna, höra det lilla hjärtat ticka, se den första UL bilden, få känna glädjen och lyckan att få bli en större familj, få vara med om en förlossning, ta den lilla i famnen för första gången, med mera, med mera...

Månaderna gick, blev till år, frustrationen blev värre, varför lyckas inte vi!!?

Januari 2009 sökte vi hjälp hos kvinnokliniken, väldigt speciell dag! Ett steg närmare vårat barn!
Prover på både mig och Henke togs, väntan efter att få ett svar på hur allt såg ut var förjävlig helt ärligt, men när vi väl fick brevet i brevlådan, kan jag lova att jag ångrade just för den sekunden när jag läste: "Henrik dessvärre har total avsaknad utav sädesceller!, men hos dig Marielle kan vi inte hitta något fel" att vi ens sökte hjälp! Just den sekunden när jag läste om och om, tårarna som rann, så kan jag helt ärligt säga att jag ångrade att vi sökte hjälp, hade så gärna spolat tillbaka tiden..

Men, men.. Nytt kapitel i vårat liv! Här börjar den riktiga resan, vår resa att få till ett barn!

Fick träffa våran läkare igen, han berätta ännu en gång till oss vad som stog i brevet och att det inte fanns några andra alternativ än donatorinsemination. Pratar lite mer angående allt och vad som kommer att hända här näst.
Vi tackar för oss och sätter oss i bilen på väg hem, kommer inte mer än ut till korsningen och tårarna bara sprutar, finns ingen som helst hejd, går inte att sluta..

Efter ett tag när allt har smällt in riktigt, så har vi börjat se glädjen i det hela, vi kommer ju ändå att få ett barn, inte biologiskt, men lika mycket Henriks som mitt ändå! Han kommer ju att vara pappan till vårat barn lika mycket som jag är mamman!

Och där fortsätter resan!

Den 3 november 2009 får vi äntligen åka upp och träffa läkaren Solensten och psykologen! Han berättar grundligt hur allt kommer att gå tillväga och att vi startar redan vid nästa mens! Wiiihooo! Lycka!!
Sagt och gjort.. Första inseminationen var spännande och allt var pirrigt, ska vi lyckas?! Ska vi äntligen få känna hur det känns att vara gravid?! Men som så många gånger förut blev det inget plus på stickan, åter i sorgarbete, men som alla andra gånger hoppas vi på nästa gång!

Andra inseminationen var helt annorlunda, nu var man spänd och stressad, väntan på att något skulle ge ett svar var outhärdlig, men den 30 mars så vi fick vi det, vårat efterlängtade första plus!! Helt makalöst, obeskrivligt, magnifikt, otroligt!! Svårt att förklara känslan, men den bästa, underbara känsla man kan tänka sig! Har aldrig varit med om något så underbart tidigare!
Sen kommer känslan att något ska hända, att det ska bli fel..
Dagarna gick och vi svävade runt på rosa moln här hemma! Sån otrolig känsla! Vi har äntligen lyckats, vi ska få bli föräldrar!!

Men tyvärr så fick vi inte behålla vår lycko känsla, bara veckan efter börjar jag små blöda och det visar sig senare efter att vi kommit in på akuten med magsmärtor, fått morfin, gjort VUL och tagit blodprov att jag hade fått mitt första missfall!
Det värsta tänkbara, trodde aldrig att jag skulle bli densamma vanliga glada jag, låg mest i sängen och grät, ville absolut inget, varför just oss?!, vad hade jag gjort för fel?!

Men det klarade vi oss också förbi, dock så var det svårt, men hade många som stöttade oss och vi hade ju ändå ett till landstingfinansierat försök kvar. (Här i Östersund få man antingen 1 IVF eller 3 inseminationer.)

Både tredje och fjärde försöket misslyckades också, väntan och sorg blev till en vardag till slut!

Så i vårat "bagage" har vi nu som ni läst, 4 donatorinseminationer, ett missfall och fyra års väntan bakom oss!

Allt som har med detta att göra, våra nu senaste fyra år har stärkt oss båda två något otroligt, från att vara pessimist till att bli en någorlunda optimist! Men kan ärligt säga att det inte bara har sina positiva saker, vårat förhållande har blivit allt annat än det var förut, är alltid något som ligger och gnager och många gånger undrar man om man verkligen kommer att komma så pass långt att man lyckas!? Många gånger det blir småbråk och många gånger som man bara vill ge upp och skita i allt!
Från att vara jätte kära till att komma till den punkten när allt, precis allt handlar om att få bli en familj!

Men nu när vi är två och starkare så ska vi ta oss till mål, spelar ingen roll när vi når dit, men dit ska vi!! En vacker dag så..

Som sagt är resan är inte slut och den kommer att fortsätta med en ny start och en helt ny värld för oss två!
Vi kommer att efter sommaren börja med IVF istället för inseminationer, så ni som vill är jätte välkomna att följa med på våran helt nya, ovetande resa! :)

Sänder många kramar och tankar till alla som sitter i/eller har varit i samma situation!!