Myser med världens sötaste Elias! :) Finaste killen..

Älskar dessa två! Dom gör helt enkelt mitt liv!

Känns som det kommer att bli ett långt inlägg, vet inte men tankarna är inte där dom borde och jag stör mig på allt som händer kring min närhet...

Så lika bra att blotta sig, säga saker rätt ut, få ha bloggen som sin terapeut för en stund..

Måste helt enkelt har tappat lusten, gnistan att vara glad för andras skull, inte vara avundsjuk, inse att det inte alltid är rättvist, livet är inte som det borde vara, ta vara på livet och inte gå i denna väntans tider och fördjupa mig i just det, det finns ju så mycket annat att ta vara på, varje liten sekund av lycka blir ändå gömd bakom en skugga, tycker inte att vi tar oss någonstans..

Alla säger till oss att vi blir så mycket starkare utav det här, när vi väl tagit oss igenom detta finns det inget som vi inte skulle klara av..

Själv anser jag att vi blir svagare för varje månad som går..

VI är inte det vi en gång var!

Och jag kan ärligt säga att jag saknar det, jag saknar oss, saknar vårat "gamla" förhållande, där inget kom i våran väg, vi var glad och lycklig mest hela tiden, vi älskade livet, hade inget som vi kämpade för, lät vardagen bli som den kom, tog livet för vad det var, njöt utav våran tid med varann, skrattade och var glad mer eller mindre varje dag, lät inget stoppa eller komma emellan oss, kissade inte på en massa stickor, för att sedan låta hoppet raseras månad efter månad, proppade inte i oss en massa hormoner för att det skulle kunna bli till det bättre, besökte inte läkarna var och varannan månad, låg inte i gynstol med särade ben för att glatt och nervöst se hur många äggblåsor som fanns, räknade inte dagar, väntade inte spänt på att dagen som man skulle få reda på allt skulle dyka upp, tog inte en massa blodprover, hade inte stenkoll på menscykeln, väntade inte glatt på att ägglossningen skulle dyka upp, var inte avundsjuka på alla som blev gravida av en olyckshändelse eller efter en månads försökande, var inte arg på dom som använder abort som preventivmedel, behövde inte visa den falska glada ytan när någon berättar att dom är gravid, (egentligen så vill man ju helst bara gå och sätta sig i ett hörn och gråta en skvätt).
Nä, vi tog helt enkelt livet som det kom och njöt som bara man kunde göra då!

Och nu då!?

Står vi och trampar i samma eviga grop och tar oss ingenstans..
Vardagen är inte som den borde, mycket tjafs, många tårar, mindre skratt, mycke hormoner, lång väntan, mycket väntan, hela vårat liv går ut på att vänta och längta, mycket avundsjuka, många diskussioner, mycket information, många som vill veta, många som inte förstår, många känslor, mycket kämpande..

Nä, vet ni vad vi är inte det VI en gång var, vi är ett helt nytt VI..

Låt mig presentera den nya Marielle, som när vi är mitt uppe i ett nytt försök är fullproppad utav hormoner, så mycket att hon inte klarar av sig själv och alla biverkningar, en riktig häxa med andra ord, hatar allt och alla, är absolut inte trevlig, humöret går upp och ner, ena stunden jätte glad och bara en millisekund efter kan hon vara rasande eller sittandes gråtande, men som sagt det är endast vid nya försök hon är sån.
Men utan dessa hormoner är hon en helt vanlig tjej, nästan den gamla glada Marielle, men hon gömmer sig för det mesta i en falsk fasad, hon visar inte vad hon känner och vad hon tycker, utan är glad för det mesta, mest för att alla inte ska se vilken hon egentligen är. För vem skulle vilja vara med en som inte har livsgnistan kvar?!
Sina känslor släpper hon ut när hon är med sin Henrik bakom deras "fyra" väggar.
Annars går hennes liv ut på att fortsätta kämpa tills hennes absolut högsta önskan har slagit in!
Sen har vi Henrik, som också för den delen blir "proppad" med hormoner, hormoner som hans kropp själv inte producerar tillräckligt bra, hormoner som ska göra hans kropp till det bättre, göra han till en mer man än det han en gång var. Och ja, det märks! Ni ska bara veta när jag själv är stimulerad, man kan tro att man har hamnat på ett psykboende, men bara för just den stunden.. Annars så är han den vanliga gamla Henrik, men med nya personligheter, mycket som visas när man går igenom en sån här sak. Mycket som han döljer och helst inte pratar öppet om. Han går på tå för att inte säga för mycket som skulle såra när jag är stimulerad, egentligen skulle han nog bara vilja vräka ur sig att jag är den absolut värsta att leva med, men bara just för det tillfället...

Vi är dom vars liv går ut på att försöka få fram vårat mirakel!

Inget är som det en gång var! Vi är på ett helt nytt kapitel, utav kämpande, väntan och längtan..

En vacker dag hoppas jag att det ska vända, att vi ska bli det vi en gång var igen, dock helt nytt igen med en ny familjemedlem vid vår sida!