Vul!

Vulet igår visade på två äggblåsor som var vardera 12 mm och en slemhinna på "ynka" 5 mm.. Så nu känns det inte alls positivt längre, en tunn slemhinna kommer vi ju att få avbryta denna gång med. Så jag hoppas för allt i världen att den växer på sig, med tanke på att det är tidigt i cykeln ännu, dag 12 idag så borde den kanske hinna växa på sig?! Har ju aldrig innan varit med om att den varit "tunn" denna tid.. Men någon gång ska väl vara den första?! 
Så hoppas hoppas! Svårt att tro något denna gång, jag som var så positiv till detta innan igår.. Samtidigt som det är svårt att veta vad man ska förvänta sig nu också eftersom jag inte innan haft tunn slemhinna så vet jag varken ut eller in längre.. Vi får ta dag för dag! På torsdag ska jag iaf börja testa ägglossning, och när det visar omslag så ska vi få ett Vul den dagen för att se så slemhinnan har blivit tjockare innan vi åker till Umeå, mest för att vi inte åker dit i onödan.. Eller onödan och onödan, kan inte se det så, men med tanke på att vi kanske kan få avbryta denna gång så känns det ändå bättre att vara säker på att allt ser bra ut innan vi åker iväg! Så vi lyder och lyssnar helt enkelt på dom borta i Umeå, dom vet ju ändå bäst.
Men som sagt vi tar dagen som den kommer! Hoppas på en tjockare slemhinna och att omslaget inte inträffar i helgen!

Sista tabletten tagen..

.. Och jag känner av allt! Vallningar, huvudvärk och illamående, det är väl bara en tidsfråga om viktuppgång.. Inte kommer jag ihåg att alla biverkningar dök upp så här tidigt?! Men det är ju självklart värt det i slutänden hur mycket jag än klagar nu, mest över vallningarna och illamåendet då..
Imorgon har vi Vul inbokat, spännande!

Annars så håller vi på att avverka ännu en barnsjukdom här hemma, nämligen vattkoppor, stackarn! <3 Men skönt att ha det förbi!


Men som sagt, imorgon är det Vul och då vet vi mer hur det ser ut, hoppas att allt har växt på sig bra och att vi får åka upp till Umeå i slutet av veckan! 

Syskonförsök! <3

Då var vi igång på allvar!!


Tablett ett av fem är tagen! Nu hoppas vi att det växer på bra där inne.. 
Spännande, roligt, nervöst, pirrigt och allt annat som hör till, jag känner mig helt enkelt som en känsloboll som när som helst kan spricka! Vart ska detta sluta? Kan man göra annat än hoppas? Hoppas så mycket att det gör ont..
Det måste bli bra, vill ju så gärna lyckas!