Vi är inte det vi en gång var!

Känns som det kommer att bli ett långt inlägg, vet inte men tankarna är inte där dom borde och jag stör mig på allt som händer kring min närhet...

Så lika bra att blotta sig, säga saker rätt ut, få ha bloggen som sin terapeut för en stund..

Måste helt enkelt har tappat lusten, gnistan att vara glad för andras skull, inte vara avundsjuk, inse att det inte alltid är rättvist, livet är inte som det borde vara, ta vara på livet och inte gå i denna väntans tider och fördjupa mig i just det, det finns ju så mycket annat att ta vara på, varje liten sekund av lycka blir ändå gömd bakom en skugga, tycker inte att vi tar oss någonstans..

Alla säger till oss att vi blir så mycket starkare utav det här, när vi väl tagit oss igenom detta finns det inget som vi inte skulle klara av..

Själv anser jag att vi blir svagare för varje månad som går..

VI
är inte det vi en gång var!

Och jag kan ärligt säga att jag saknar det, jag saknar oss, saknar vårat "gamla" förhållande, där inget kom i våran väg, vi var glad och lycklig mest hela tiden, vi älskade livet, hade inget som vi kämpade för, lät vardagen bli som den kom, tog livet för vad det var, njöt utav våran tid med varann, skrattade och var glad mer eller mindre varje dag, lät inget stoppa eller komma emellan oss, kissade inte på en massa stickor, för att sedan låta hoppet raseras månad efter månad, proppade inte i oss en massa hormoner för att det skulle kunna bli till det bättre, besökte inte läkarna var och varannan månad, låg inte i gynstol med särade ben för att glatt och nervöst se hur många äggblåsor som fanns, räknade inte dagar, väntade inte spänt på att dagen som man skulle få reda på allt skulle dyka upp, tog inte en massa blodprover, hade inte stenkoll på menscykeln, väntade inte glatt på att ägglossningen skulle dyka upp, var inte avundsjuka på alla som blev gravida av en olyckshändelse eller efter en månads försökande, var inte arg på dom som använder abort som preventivmedel, behövde inte visa den falska glada ytan när någon berättar att dom är gravid, (egentligen så vill man ju helst bara gå och sätta sig i ett hörn och gråta en skvätt).
Nä, vi tog helt enkelt livet som det kom och njöt som bara man kunde göra då!

Och nu då!?

Står vi och trampar i samma eviga grop och tar oss ingenstans..

Vardagen är inte som den borde, mycket tjafs, många tårar, mindre skratt, mycke hormoner, lång väntan, mycket väntan, hela vårat liv går ut på att vänta och längta, mycket avundsjuka, många diskussioner, mycket information, många som vill veta, många som inte förstår, många känslor, mycket kämpande..

Nä, vet ni vad vi är inte det VI en gång var, vi är ett helt nytt VI..

Låt mig presentera den nya Marielle, som när vi är mitt uppe i ett nytt försök är fullproppad utav hormoner, så mycket att hon inte klarar av sig själv och alla biverkningar, en riktig häxa med andra ord, hatar allt och alla, är absolut inte trevlig, humöret går upp och ner, ena stunden jätte glad och bara en millisekund efter kan hon vara rasande eller sittandes gråtande, men som sagt det är endast vid nya försök hon är sån.
Men utan dessa hormoner är hon en helt vanlig tjej, nästan den gamla glada Marielle, men hon gömmer sig för det mesta i en falsk fasad, hon visar inte vad hon känner och vad hon tycker, utan är glad för det mesta, mest för att alla inte ska se vilken hon egentligen är. För vem skulle vilja vara med en som inte har livsgnistan kvar?!
Sina känslor släpper hon ut när hon är med sin Henrik bakom deras "fyra" väggar.
Annars går hennes liv ut på att fortsätta kämpa tills hennes absolut högsta önskan har slagit in!
Sen har vi Henrik, som också för den delen blir "proppad" med hormoner, hormoner som hans kropp själv inte producerar tillräckligt bra, hormoner som ska göra hans kropp till det bättre, göra han till en mer man än det han en gång var. Och ja, det märks! Ni ska bara veta när jag själv är stimulerad, man kan tro att man har hamnat på ett psykboende, men bara för just den stunden.. Annars så är han den vanliga gamla Henrik, men med nya personligheter, mycket som visas när man går igenom en sån här sak. Mycket som han döljer och helst inte pratar öppet om. Han går på tå för att inte säga för mycket som skulle såra när jag är stimulerad, egentligen skulle han nog bara vilja vräka ur sig att jag är den absolut värsta att leva med, men bara just för det tillfället...

Vi är dom vars liv går ut på att försöka få fram vårat mirakel!

Inget är som det en gång var! Vi är på ett helt nytt kapitel, utav kämpande, väntan och längtan..

En vacker dag hoppas jag att det ska vända, att vi ska bli det vi en gång var igen, dock helt nytt igen med en ny familjemedlem vid vår sida!



Så här har ni våran nakna sanning.. Så här känns det var och varannan dag!

Men ta mig inte fel! Vi älskar varann över allt annat och kommer inte att ge upp, kommer att fortsätta att kämpa, det är bara det att vissa dagar blir det mer påtagligt att man saknar det man en gång hade, man önskar ju faktiskt ibland att man kunde ha fått vara som alla andra.. Inte behöva kämpa sig fram!

Men sen så, det är en lärdom och man ser så mycket annorlunda på saker efter en sån här sak! Eller rättare sagt man ser på saker med helt andra ögon än vad man gjorde förut. Jag vet så väl att när vi äntligen har vårat kärleksbarn i famnen så kommer allt det här att vara värt det!!

De ofrivilligt barnlösas dag!! Våran historia!

Våran historia, vår resa!!


Började som dom alla andra, slutade med p-piller (augusti 2007) och tänker att detta är ingen match, det här kommer att gå fort, det är ju inte ett minsta dugg svårt att skaffa barn! Det här klarar vi av!
Men riktigt så blev det inte för våran del..
Frågan "När ska ni få barn?" blev till en fråga som man till slut inte svarade på, "det blir när det blir", var det enda vi kunde svara, den blev till en vardag när man träffade folk som man inte träffat på länge eller kände...

Så såg våra tankar i alla fall ut de första månaderna utav försök, men månad efter månad gick och mensen dök upp precis som den skulle varje månad..
Rädslan och förtvivlan började sakta dyka upp. Varför går det inte?! Vad gör vi för fel?! Vad är det som är fel på oss?! Är vi sterila?! Kommer vi aldrig att kunna få barn, få vara gravid, få vara med om första sparkarna, höra det lilla hjärtat ticka, se den första UL bilden, få känna glädjen och lyckan att få bli en större familj, få vara med om en förlossning, ta den lilla i famnen för första gången, med mera, med mera...

Månaderna gick, blev till år, frustrationen blev värre, varför lyckas inte vi!!?

Januari 2009 sökte vi hjälp hos kvinnokliniken, väldigt speciell dag! Ett steg närmare vårat barn!
Prover på både mig och Henke togs, väntan efter att få ett svar på hur allt såg ut var förjävlig helt ärligt, men när vi väl fick brevet i brevlådan, kan jag lova att jag ångrade just för den sekunden när jag läste: "Henrik dessvärre har total avsaknad utav sädesceller!, men hos dig Marielle kan vi inte hitta något fel" att vi ens sökte hjälp! Just den sekunden när jag läste om och om, tårarna som rann, så kan jag helt ärligt säga att jag ångrade att vi sökte hjälp, hade så gärna spolat tillbaka tiden..

Men, men.. Nytt kapitel i vårat liv! Här börjar den riktiga resan, vår resa att få till ett barn!

Fick träffa våran läkare igen, han berätta ännu en gång till oss vad som stog i brevet och att det inte fanns några andra alternativ än donatorinsemination. Pratar lite mer angående allt och vad som kommer att hända här näst.
Vi tackar för oss och sätter oss i bilen på väg hem, kommer inte mer än ut till korsningen och tårarna bara sprutar, finns ingen som helst hejd, går inte att sluta..

Efter ett tag när allt har smällt in riktigt, så har vi börjat se glädjen i det hela, vi kommer ju ändå att få ett barn, inte biologiskt, men lika mycket Henriks som mitt ändå! Han kommer ju att vara pappan till vårat barn lika mycket som jag är mamman!

Och där fortsätter resan!

Den 3 november 2009 får vi äntligen åka upp och träffa läkaren Solensten och psykologen! Han berättar grundligt hur allt kommer att gå tillväga och att vi startar redan vid nästa mens! Wiiihooo! Lycka!!
Sagt och gjort.. Första inseminationen var spännande och allt var pirrigt, ska vi lyckas?! Ska vi äntligen få känna hur det känns att vara gravid?! Men som så många gånger förut blev det inget plus på stickan, åter i sorgarbete, men som alla andra gånger hoppas vi på nästa gång!

Andra inseminationen var helt annorlunda, nu var man spänd och stressad, väntan på att något skulle ge ett svar var outhärdlig, men den 30 mars så vi fick vi det, vårat efterlängtade första plus!! Helt makalöst, obeskrivligt, magnifikt, otroligt!! Svårt att förklara känslan, men den bästa, underbara känsla man kan tänka sig! Har aldrig varit med om något så underbart tidigare!
Sen kommer känslan att något ska hända, att det ska bli fel..
Dagarna gick och vi svävade runt på rosa moln här hemma! Sån otrolig känsla! Vi har äntligen lyckats, vi ska få bli föräldrar!!

Men tyvärr så fick vi inte behålla vår lycko känsla, bara veckan efter börjar jag små blöda och det visar sig senare efter att vi kommit in på akuten med magsmärtor, fått morfin, gjort VUL och tagit blodprov att jag hade fått mitt första missfall!
Det värsta tänkbara, trodde aldrig att jag skulle bli densamma vanliga glada jag, låg mest i sängen och grät, ville absolut inget, varför just oss?!, vad hade jag gjort för fel?!

Men det klarade vi oss också förbi, dock så var det svårt, men hade många som stöttade oss och vi hade ju ändå ett till landstingfinansierat försök kvar. (Här i Östersund få man antingen 1 IVF eller 3 inseminationer.)

Både tredje och fjärde försöket misslyckades också, väntan och sorg blev till en vardag till slut!

Så i vårat "bagage" har vi nu som ni läst, 4 donatorinseminationer, ett missfall och fyra års väntan bakom oss!

Allt som har med detta att göra, våra nu senaste fyra år har stärkt oss båda två något otroligt, från att vara pessimist till att bli en någorlunda optimist! Men kan ärligt säga att det inte bara har sina positiva saker, vårat förhållande har blivit allt annat än det var förut, är alltid något som ligger och gnager och många gånger undrar man om man verkligen kommer att komma så pass långt att man lyckas!? Många gånger det blir småbråk och många gånger som man bara vill ge upp och skita i allt!
Från att vara jätte kära till att komma till den punkten när allt, precis allt handlar om att få bli en familj!

Men nu när vi är två och starkare så ska vi ta oss till mål, spelar ingen roll när vi når dit, men dit ska vi!! En vacker dag så..

Som sagt är resan är inte slut och den kommer att fortsätta med en ny start och en helt ny värld för oss två!
Vi kommer att efter sommaren börja med IVF istället för inseminationer, så ni som vill är jätte välkomna att följa med på våran helt nya, ovetande resa! :)

Sänder många kramar och tankar till alla som sitter i/eller har varit i samma situation!!