.. Allt blir ju inte som man vill det, det är ju en sak man får lära sig sen liten. Livet i sin verklighet! Och det mesta brukar ju bli bättre ju mer tid det får ta att smälta saken. Och just denna sak hoppas jag ska smälta och kännas bra om bara någon vecka! Just nu känns det bara jobbigt och egoistiskt att vi inte kan ge Ammelie ett helsyskon, biologiskt sätt.. Helsyskon kommer det ju iaf att bli för oss, vi kommer inte göra någon skillnad och H blir ju lika mycket pappa till syskonet som han är till Ammelie. Men just nu är det det biologiska jag tänker på, det som känns tungt och jobbigt, det som alltid har varit lite av en dröm, det som vi alltid har hoppats på. Just den biten som många inte behöver fundera över utan att den redan många gånger finns där som en självklarhet, den har aldrig funnits där som en självklarhet för oss, redan innan Ammelie och det första mötet på kliniken fick vi reda på att det inte är en självklarhet att det blir ett helsyskon, utan donatorn kan faktiskt hoppa ur och inte vara "aktiv" längre. Nog mycket därför som det varit en dröm och något vi hoppats så innerligt på sen Ammelie föddes och vi började fundera över ett syskon.Men som sagt vi får nog låta det ha sin tid även det här, jag har faktiskt inte ens om jag ska vara ärlig ringt tillbaka till M i Umeå som jag lovade.. Jag kan ju inte ännu mer ärlighet säga att det är detta jag vill! Självklart vill vi fortfarande ge henne ett syskon, få ett till barn om det går, även det är en dröm, men det var inte på detta vis jag var förberedd.. Jag trodde och hoppades på en annan väg.. Nu tror jag kanske inte att denna nya resa/väg är sämre, bara en resa med en ny början, en början vi inte var beredd på!